Frågor och förhållningssätt

Andlig vägledning bland homosexuella


Sören Perders kapitel i antologin Den hemlösa sexualiteten: Om homosexualitet och kristen tro (Libris 2001).


Red.anm.: Artikkelen er publisert her med tillatelse fra forfatteren.


Det var tidigt 90-tal. Lagförslaget om homosexuellt partnerskap hade satt igång en infekterad debatt. Argumenten vässades. Polariseringen ökade, inte minst bland de kristna. I den frikyrkliga del av kristenheten där jag hör hemma var avståndstagandet ofta stort. Tidningarnas insändarsidor fylldes av upprörda inlägg. Någon gång under den här perioden ”drabbades” jag av några personliga livsöden. Jag blev starkt berörd av en självbiografisk skildring från en ung homosexuell och jag lärde känna några män och kvinnor som själva brottades med en homosexuell läggning. Nu fick frågan en helt ny och mycket personligare dimension. För dessa nya vänner var frågan inte ett teoretiskt diskussionsämne, utan en självupplevd verklighet.


Att möta en medmänniska

För den kristna församlingen är det viktigt att teologiskt bearbeta de svåra frågorna om homosexualitet och kristen tro. Vad säger Bibeln och den kristna traditionen? Vad är bakgrunden till Paulus uttalanden i Nya Testamentet? Hur formulerar man en etisk hållning? Att dra slutsatser och konsekvenser av sin övertygelse på ett samhälleligt och politiskt plan är en väsentlig uppgift för opinionsbildare. De principiella frågorna är verkligen inte oviktiga. Men homosexualitet handlar inte bara om principer. Det handlar framför allt om människor! Människor som finns mitt ibland oss. Personer med en erotisk dragning till sitt eget kön är en grupp i samhället som inte kan förnekas, oavsett vilken av de olika siffror som presenterats på andelen homosexuella som ligger närmast sanningen. [i] De finns i skolan, på arbetsplatsen och i släkten. De finns i församlingen! Den kristna kyrkan kan inte blunda för denna verklighet. Det är en utmaning för oss som medmänniskor i allmänhet och för själavårdare i synnerhet att möta också dessa medmänniskor.


En medveten teologisk hållning i fråga om homosexualitet behöver inte vara ett hinder för den sortens möten. Min erfarenhet är att det ger en tydlig utgångspunkt för själavårdssamtalet eller den andliga vägledningen. Det skapar trygghet i samtalssituationen. En klassisk kristen tolkning av Bibelns syn på sexualiteten borde inte vara en ursäkt för att undvika mötet med den enskilda människan och hennes personliga brottning. För min egen del var det gapet mellan högljuddheten om principerna och valhäntheten att från kristen sida möta den enskilda människan, som fick mig att reagera. För mig blev det en utmaning som medmänniska och pastor att söka förena en tydlig biblisk hållning med en kärleksfull attityd till den enskilda människan. I några år har andlig vägledning bland människor som brottas med homosexualitet [ii] varit en del av min tjänst. De personliga kontakterna har naturligvis påverkat mig. Inte till en förändrad grundhållning, men förhoppningsvis till en fördjupad förståelse.


Att i samtal möta en människa med dragning till det egna könet innebar först ett möte med det okända. Hela gaykulturen kändes oerhört främmande. Vad värre var, jag hade svårt att tänka mig att jag ur mig själv kunde hämta inlevelse för den homosexuella problematiken. Jag var pinsamt medveten om mina begränsade referensramar. Men man behöver inte vara fackexpert för att kunna möta människor, lyssna och kanske bli till hjälp! Förmodligen är det betydligt viktigare att ”ha landat i sig själv”, att vara trygg i sin egen sexualitet, än att ha en mängd teoretisk kunskap. Med tiden har jag försökt att vidga min kunskap och bredda min förståelse. Det finns alltid litteratur och information att hämta för den som söker. Men jag märkte också snart att det som först verkade så avvikande, trots allt inte är så fullständigt främmande. Den homosexuelle är ingen utomjording, utan en medmänniska, i grunden väldigt lik mig själv. En människa är alltid en människa och anknytningspunkterna är många, även om den konkreta problematiken ser olika ut. Att i samtalsrummet möta en människa med osäkerhet kring den sexuella identiteten eller med homosexuella erfarenheter är inte märkligare än att möta annan mänsklig kamp och vånda.


Att brottas med sin sexuella identitet betyder däremot en särskild utsatthet. För många är det ett stort steg att anförtro sig åt någon. Kanske inte ens den egna familjen vet! Den själavårdsmässiga integriteten och kravet på fullständig sekretess är om möjligt ännu viktigare än vanligt. För att kunna dela sin innersta kamp krävs ett absolut förtroende och största möjliga trygghet i samtalsrelationen. Tystnadsplikten bör vara självklar i alla kristna själavårdssammanhang, men kan på det här området knappast överbetonas.

Eftersom sexualiteten berör så djupa skikt i människan är också respekten för medmänniskans integritet särskilt viktig. Varje beslut och livsval måste komma inifrån. Jag kan som själavårdare ge insikt och vägledning, jag kan belysa frågorna utifrån bibliska perspektiv och egna och andras erfarenheter, men varje människa måste själv ta ansvar för sitt liv och sina beslut. Varje steg som inte är grundat i den egna övertygelsen blir kortvarigt eller förödande. Jag måste som själavårdare också respektera beslut som inte stämmer överens med min egen övertygelse.


Idag upplever jag en trygghet i att stå i en lång tradition av andlig vägledning. Jag får möta människor med samma redskap som den kristna själavården i olika tider och olika sammanhang använt vid mötet med olika former av mänsklig problematik. Framför allt vet jag att jag inte går in i de mänskliga mötena ensam. Löftet om Hjälparen, Anden, som står vid vår sida, gäller också dessa möten. Men att vara trygg i sin roll betyder också att veta sina gränser. Den kristna själavården har sina unika företräden, men också sina avgränsningar. Jag ger mig inte in på områden där jag saknar utbildning och erfarenhet. Avgränsningen mot exempelvis psykoterapin bör vara tydlig. En styrka för själavårdaren är att själv ha en handledare som, utan att känna till konfidentens identitet, kan ge principiella insikter och hjälp att se frågor från en ny synvinkel.


… och möta frågorna

Varje människa är unik. Det finns naturligtvis heller ingen schablon för mötet med människor med sexuell problematik. Ändå finns det några frågor som ofta återkommer. Utan anspråk på expertkunskap vill jag lyfta fram några av de frågor jag själv ofta mött och försöka peka på några förhållningssätt.


Förskjuten av Gud?

Upplevelsen av att vara avvikande är stark för många med homosexuella känslor. Utanförskapet tolkas lätt som skuld. Bibelns avståndstagande från homosexuella handlingar väcker många frågor. De markeringar som åtminstone delar av kristenheten gjort mot den homosexuella livsstilen är inte så lätta att hantera för den människa som själv känner en attraktion till det egna könet.


Moseböckernas behandling av ämnet är mycket kortfattad, men kategoriskt fördömande: ”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt.”[iii] Paulus verkar inte mjukare: ”Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män… ingen sådan får ärva Guds rike.”[iv] För exempelvis en ung människa med en egen inre brottningskamp kan de korta verserna vara oerhört ångestladdade och skapa massor av frågor: Är det mig det handlar om? Är jag förskjuten av Gud? Är mina tankar synd? Är jag förlorad? Kan en sådan som jag vara ett Guds barn? För den som har egna homosexuella erfarenheter kan skuldbördan vara dignande.


Hur möter vi en medmänniska med de här frågorna? Andra delar av denna bok behandlar ämnet exegetiskt. För mig har ett uppriktigt och ärligt studium landat i en övertygelse att Bibeln entydigt avvisar homosexuell samlevnad. Den teologi som hävdar att den homosexuelle är skapad så av Gud gör, som jag ser det, inte rättvisa åt den bibliska tanken på syndafallet och dess avgörande skada på skapelsen. För mig handlar den här frågan ytterst om huruvida vi skall definiera Gud eller om vi skall låta Gud definiera oss. Är det Gud som ytterst definierar oss så är det främmande att lösa upp spänningen genom att ogiltigförklara Bibelns anspråk. För mig skulle det vara att, med Dietrich Bonhoeffers ord, erbjuda ”billig nåd”.[v]


Men hur möter jag då den människa av kött och blod som själv brottas med dessa frågor? Den för vilken dessa frågor inte handlar om teoretisk bibeltolkning? Den själavårdsmässiga utgångspunkten för mig har varit att för det första tydligt och klart göra en distinktion mellan läggning och handling. När Bibeln avvisar homosexuella handlingar innebär det inte en fördömelse över en människa som kämpar med en erotisk dragning till det egna könet. Redogörelsen i Romarbrevets första kapitel beskriver hela mänskligheten, inte den enskilda människan. Homosexualiteten har sitt ursprung i den skada som drabbat oss människor som en följd av syndafallet. Men den enskilda människa som brottas eller faller på denna punkt är inte en större syndare än någon annan.


Här finns frälsningshistoriskt en parallell till frågan om sjukdom och lidande, utan att därmed definiera homosexualitet som sjukdom. Precis som sjukdom är en följd av syndens inträde i mänskligheten, men inte behöver vara ett tecken på personlig synd, så måste vi också kunna se på homosexualitet. Den som brottas med homosexualitet är inte därmed fördömd. Frestelse är inte synd. Vår uppgift som medmänniskor och själavårdare för människor i den här situationen blir därför att först och främst bekräfta rätten till barnaskap hos Gud och peka på att Guds skaparglädje över människan gäller oss alla. Psaltarpsalmens lovsång över att ”jag är danad så övermåttan underbart”[vi] och Paulus ord om att ”nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus”[vii] är tillämpliga också på dessa livssituationer. Kvar står frågan om varför detta drabbat just mig? Precis som på så många andra områden finns inga enkla svar. Det finns så mycket vi inte förstår. Livet verkar inte alltid rättvist. Vi får precis som många av Bibelns författare leva med de stora varför-frågorna obesvarade. Men att få dela dem med en medmänniska kan ändå vara till hjälp.


Den andra utgångspunkten är evangeliets radikala erbjudande om förlåtelse. Detta erbjudande som vi i all kristen förkunnelse och själavård lyfter fram gäller naturligvis fullt ut också på detta område. ”Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens.”[viii] Här kan det finnas ett behov av att ”korrigera proportionerna”. Jag tror att Bibeln betraktar homosexuella handlingar som synd, men jag kan inte se att den betraktar dem som annorlunda än annan synd. För den som inte bara brottats med en erotisk dragning, utan också har homosexuella erfarenheter som man ångrar och fått förlåtelse för, kan det finnas ett behov av ”avstigmatisering”. Vi är alla syndare. Vi är alla beroende av Guds nåd och Kristi försoning. Homosexuella handlingar klassificeras inte i en särskild kategori. Tjuvaktighet (skattebrott?) och själviskhet nämns i samma uppräkning som homosexualitet![ix]


När Paulus i Romarbrevets första kapitel redogjort för sin syn på homosexualitet fortsätter han ”därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer.”[x] Gud är radikal i sitt avståndstagande mot synden, men han är också radikal i sin förlåtelse och upprättelse. ”Så har somliga av er levt, men ni har låtit tvätta er rena, ni har helgats och gjorts rättfärdiga genom herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande”.[xi] Magnus Malm har formulerat det så här: ” ’Min synd skiljer mig från Gud.’ Inte bara så att synden hindrar dig från att se Gud. Också detta: ingenting visar så hans rätta ansikte som när han får förlåta en syndare.”[xii]


Vad är orsaken?

En av de hetaste diskussionspunkterna i debatten om homosexualitet gäller frågan om orsaken eller orsakerna. Är homosexualitet medfödd? Finns det en särskild ”homo-gen”? Är människor med vissa karaktärsegenskaper förutbestämda till homosexualitet?[xiii] Eller är homosexualitet tvärtom en fråga om social miljö och påverkan? Finns det orsaker i den tidiga barndomen? Är dragningen till det egna könet en följd av komplikationer i relationen till någon av eller båda föräldrarna? För många människor är detta inte bara en intressant diskussionspunkt utan en brännande personlig fråga. Hur blev jag den jag är?


Förmodligen närmar sig ingen av oss dessa frågor förutsättningslöst. Den som vill få bekräftelse för sin läggning söker gärna i de biologiska svaren, medan den som söker en förändring hellre lyssnar på de sociologiska förklaringarna. Gayrörelsen har ofta hävdat biologiska orsaker. Men även här finns nyanserande röster. Jon Voss, ansvarig utgivare för gay-tidningen QX, menar apropå filosofen Torbjörn Tännsjös resonemang om genbestämning hos foster och möjligheten till selektiv abort att hela tanken på att via genteknik avgöra en människas sexuella läggning är absurd: ”En eller några gener kan omöjligt avgöra en människas sexuella val. Därtill är människans känsloliv för komplicerat.”[xiv] Som medmänniska och själavårdare behöver jag inte vara färdig med dessa frågor. Min erfarenhet av att möta enskilda människor har gjort mig mer och mer ödmjuk och försiktig med generaliseringar. Däremot kan man tryggt hävda att det inte finns någon vetenskaplig konsensus inför att exempelvis renodla en biologisk förklaringsmodell. Själv vill jag som en grundattityd hålla före att homosexualiteten inte behöver vara konstitutionell. Därmed är jag inte låst i en enda förklaringsmodell och lämnar dörren öppen för möjlighet till förändring.


Den sociala miljön är inte oviktig. Jag har mött människor där sambandet mellan ett bestämt avståndstagande från den förälder som har samma kön och den egna sexuella osäkerheten har varit tydlig. Är det så här en man/kvinna skall vara då vet jag inte… Men jag har också mött homosexuella med ett, som det verkar, nära och positivt förhållande till sina föräldrar. Att generellt sätta likhetstecken mellan homosexualitet och familjeproblem stämmer inte med min erfarenhet. Det innebär också att osakligt skuldbelägga en hel grupp föräldrar.

En social faktor som jag tror lätt förbises är relationen till jämnåriga av samma kön under den förpubertala utvecklingen. Att hitta sin identitet handlar mycket om spegling. Att förkastas eller bekräftas av en grupp jämnåriga av samma kön kan i en känslig utvecklingsperiod ha stor betydelse för självbilden. Både som barn och som vuxna kan våra definitioner av vad det är att vara pojke/flicka eller man/kvinna vara alltför trång. Den känslige och kreative pojken behöver bejakas som kille, även om han inte intresserar sig för motorer eller tuffa sporter. Den robusta och sportiga flickan måste kunna bejakas som flicka, även om hennes intressen inte stämmer med ”tjejmallen”. Det kanske inte finns något sådant som en ”homosexuell identitet” utan snarare alltför trånga mallar.

Ibland finns det en tydlig koppling mellan tidiga själsliga sår och en sexuell kluvenhet. Förebilder och identifikationsobjekt kanske har saknats eller varit alltför negativa. Det finns människor som tidigt blivit avvisade, som har en djupt liggande längtan efter en modersfamn eller en faders ömhet och bekräftelse. Det är inte orimligt att tänka sig att sådana djupa behov, när de inte besvaras, söker sitt svar på annat sätt, att längtan ”erotiseras”. Den sexuella dragningen till en person av det egna könet kanske bottnar i behov som aldrig blivit mötta.


Viktigare än att fastslå en viss förklaring är att vara lyssnande. Om den jag samtalar med själv har ett behov av att reda ut exempelvis relationen till någon av föräldrarna eller bearbeta viktiga händelser i uppväxten skall detta självklart ges utrymme. Men man får akta sig för att pressa in människor i sina egna förvalda orsaksmodeller.

Många av dessa faktorer ligger utanför den enskilda människans kontroll. Vi väljer varken våra anlag eller vår sociala miljö. Men vi har ett ansvar för våra livsval. Vi avgör själva hur vi hanterar våra förutsättningar. Det finns inte två människor på vår jord som har identiska förutsättningar, men var och en av oss har ett ansvar för vad vi gör av våra liv. Jag har själv att ta ställning till vad som är mitt livs mål. Det är viktigt med stor förståelse för en människas förutsättningar, som hon inte själv har valt, och ett stort mått av empati för människors livssituationer. Men det är en annan sak att göra en människa till offer, att frånta henne ansvaret för livsvägen. Människans adelsmärke, hennes myndighetsförklaring, ligger i att hon inte är ett hjälplöst offer utan själv har ett ansvar för sitt liv, utifrån de individuella förutsättningarna. Själavårdarens uppgift är inte att frånta en människa hennes ansvar, men att stärka henne att ta det.


Kan jag bli ”botad”?

För den som inte ser den homosexuella livsstilen som ett alternativ ligger frågan och förhoppningen om förändring inte långt borta. Det finns samtidigt knappast någon mer brännande och kontroversiell fråga på det här området. Den som valt en homosexuell livsstil upplever ofta varje antydan om att förändring är möjlig hotfull och kränkande. Den som ger sig in i dessa själavårdsfrågor blir ofta beskylld för att försöka ”omvända” homosexuella och mer eller mindre påtvinga dem att bli heterosexuella. Även i kristna kretsar, med en klassisk sexualetik, är frågan problematisk. Beroende på kyrklig tradition kan man mötas av allt ifrån tron på att en hastig handpåläggning och befrielsebön är allt som behövs till synen att homosexualitet aldrig kan förändras. Vad säger Bibeln? Vad säger erfarenheten? Med vilken attityd skall man möta de människor som söker hjälp?

Vår förståelse, eller kanske förförståelse, av möjligheten till förändring hänger samman med vår världsbild.[xv] Den slår igenom på många områden av livet. Vi har ett raster genom vilket vi tolkar verkligheten. Detta raster präglas till exempel av om vi över huvud taget håller dörren öppen för övernaturliga gudsingripanden eller om vår verklighetsuppfattning avvisar sådana.

Själv är jag påverkad av den gudsrikesteologi jag först mötte när jag började studera på 70-talet. I Jesu liv, död och uppståndelse har Guds rike brutit igenom i vår värld. Fördärvsmakterna har tillfogats ett avgörande nederlag och Guds vilja har börjat ske i skapelsen. Vi kan redan här och nu få en försmak av den kommande tiden och se Guds makt manifesterad, bland annat genom tecken och under. Ändå har Guds rike ännu inte kommit i sin fulländning. Syndafallets skada är inte läkt. Ännu får vi kämpa mot ondska, synd, sjukdom och död, både i våra egna liv och i vår värld. Inte förrän vid denna tidsålders slut, när Kristus har ”förintat varje välde och varje makt och kraft”[xvi] kan vi förvänta att allt lidande, ofullkomlighet och smärta har upphört. Först då är allt fulländat! Till dess lever vi i spänningen ”mellan redan nu och ännu inte”. Med det synsättet som raster är det naturligt att tro på gudomliga ingripanden och att enskilda människor kan uppleva en förändring i sin sexuella orientering. Men denna världsbild rymmer också det faktum att andra fortsätter att brottas med känslor och frestelser. Det är inte mer förvånande än att kamp, ofullkomlighet och lidande över huvud taget är ojämnt fördelade i vår värld.

Detta stämmer överens med min erfarenhet av denna typ av vägledning. Det finns både i vårt land och internationellt exempel på människor vars sexuella orientering har förändrats. Människor som upplevt en förändring som de själva skulle kalla en process av helande och upprättelse, från splittring till en trygg identitet.[xvii] Ibland har det också inneburit att man kunnat förverkliga en längtan efter äktenskap och familj. Men det finns också exempel på människor som fortsätter att kämpa och brottas med, som man själv upplever det, sexuell brustenhet.


Särskilt när unga människor söker hjälp finns det ofta en orealistisk förväntan om en hastig förändring. Det finns anledning att varna för att inge falska förhoppningar om ”snabba klipp”. Även den som är öppen för gudomliga ingripanden på dessa områden måste inse att sexualiteten är en så viktig del av vår personlighet och identitet att Gud oftast verkar genom en långsam process.

Så kan man också förstå Paulus ord till korinthierna. Några av de kristna i Korint hade levt i en homosexuell livsstil. Men rättfärdiggörelsen och helgelsen hade förändrat situationen. Det livet hörde till det förgångna.[xviii] Så handlar Gud ännu idag. För några innebär det en annan sexuell inriktning. För andra fortsatt kamp, men ett liv i rättfärdighet och renhet.


En gemenskap i ljuset

För den som brottas med frestelser och beteenden som krockar med ens egen bild av ett äkta kristet liv finns det ett stort behov av en nära förtrogen. Därför behövs det människor som inte värjer sig för de svåra frågorna på det här området av livet. En kamrat som vill prata, en församlingsmedlem som söker hjälp, ett samtal som tar en oväntad vändning, situationerna kan skifta. Eftersom integritetsbehovet är så stort är det inte ovanligt att man hellre söker sig till någon okänd. Det kanske är lättare att prata med en präst eller pastor som inte finns i ens egen församling än med den ”egna” pastorn eller prästen. Här finns plats både för det enkla stödsamtalet och för den mer professionella själavården. Vi får inte längre låtsas som att problemen inte existerar eller bara finns någon annanstans. Risken är då att människor vänder den kristna församlingen ryggen.


Ett uttryck som är användbart och belysande är att ha någon att ”vara ansvarig inför”.[xix] Första Johannesbrevet säger att ”om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd”.[xx] Att vandra i ljuset kan handla om att ha någon medmänniska som jag lovat att vara absolut ärlig inför. Vad som än händer, vilka misstag jag än gör, är jag beredd att dela dem med min förtrogne. Naturligtvis sker detta under moralisk tystnadsplikt oavsett om den förtrogne är bunden av juridiska tystnadslöften eller inte. Bara det faktum att jag lovat ärlighet och total uppriktighet inför en medmänniska kan vara ett oerhört stöd i de svåra stunderna. Det här stödet skulle vi kanske behöva var och en …


Den själavårdare som möter en människa med sexuell osäkerhet använder samma redskap som i all själavård. Ett aktivt och inkännande lyssnande är som vanligt en avgörande ingrediens. Till grunden hör också bikt med syndabekännelse och avlösning. Till skillnad från det terapeutiska samtalet är bönen en självklar del av samtalet. För mig är det också naturligt att lösa från felaktiga bindningar i det förflutna, att be om helande av inre sår,[xxi] och att räkna med Andens gåvor som en hjälp i själavårdssituationen.

Det är lätt att hamna i förenklingar och schabloner. Jag är inte ute efter att ”omvända homosexuella”. Däremot vill jag möta människor som brottas med sidor i sin personlighet som man inte kan och vill bejaka på grund av sin inre övertygelse. För mig är det inte heterosexualitet som är målet. Målet är att varje människa skall hitta sin sanna identitet i Kristus. Min längtan är att medverka till att Faderns kärlek skall få verka helande och upprättande på livets alla områden. Det behöver vi alla!

Sören Perder

 


[i]Folkhälsoinstitutets rapport Sex i Sverige redovisar undersökningar som anger max tre procent av männen som utövande homosexuella och c:a två procent av kvinnorna, s 174ff, citerad av Rune Imberg i Dagen 2000-10-18

[ii] För många är begrepp som ”homosexuell” eller ”lesbisk” alltför definitiva för att användas som en självbeskrivning. De fastslår en identitet som man långtifrån är säker på. Jag föredrar därför att tala om ”sexuell kluvenhet” eller liknande. För korthets skull och för att undvika upprepningar använder jag ändå av och till dessa begrepp

[iii] Mos 18:22

[iv] Kor 6:9-10

[v] Dietrich Bonhoeffer, Efterföljelse (Gummessons 1976), s 14ff

[vi] Ps 139:14, 1917 års översättning

[vii] Rom 8:1

[viii] Joh 2:2

[ix] Kor 6:9-10

[x] Rom 2:1

[xi] Kor 6:9-10

[xii] Magnus Malm, Under Mandelträdet (Artos 1993), s 48

[xiii] För en bred analys av de biologiska argumenten se Neil and Briar Whitehead, My genes made me do it (Huntington House Publishers 1999)

[xiv] Jon Voss, QX, april 1998.

[xv] Jfr Runar Eldebos fyrpolsschema för att karaktärisera människors världsbild i Den ensamma tron (Libris 1997), s 278ff

[xvi] Kor 15:24

[xvii] En bok som både innehåller en personlig redogörelse för en sådan förändring och visar vägen dit är Alan Medinger, Growth into Manhood (Water Brook Press 2000)

[xviii] Kor 6:9-10

[xix] I den engelskspråkiga världen används begreppet ”accountability”

[xx] 1 Joh 1:7

[xxi] Dessa begrepp används t ex flitigt i den internationella Prayer Counselling-rörelsen, i Sverige känd under namnet Helhet genom Kristus